klackspark - jag behövs överallt

Det är fredag, vilket väl egentligen borde vara skönt. Det är sällan man får se lycka så personifierad som när man ser industriarbetare stämpla ut en fredageftermiddag. Då världen är deras, då de får leva på riktigt i några dagar. Jag ska jobba hela helgen, men tänker begära ledigt imorgon då farsgubben fyller ett halvt sekel. Helt sjukt gammalt om man tänker efter. Är inne på min femtonde dag i rad och det komiska är väl att jag lovade mig själv semester en månad? Money talks..

Massa rabalder på jobbet nu också. Säger bara det, det är som en tickande bomb som snart kommer explodera. Alla går och smågnäller på varandra och hugger hit och dit. VD-Bengt ska ha möte på måndag dock. Då får vi alla vår dödsdom, då blir det en lång utstämpling som gäller (Alla bajsar i byxan av den mannen, och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Han är inte ens bra på sitt jobb, så mig övertygar han då inte med att bara höja rösten). Jag har alla viktiga chefer bakom mig, och de som inte har så mycket att säga till om bryr jag mig heller inte så mycket om.

Sen har jag ju, for a fact, smutsiga detaljer om vad som förssigår på jobbets datorer och med tidningens utrustning när folk tror att ingen ser på. Jag har tillräckligt med ammunition i mitt vapenbälte för att framställa totalt kaos. Jag tror det är det folk vet, att jag vet allt det där som är så himla förbjudet. Som skulle få chefen att skrika adjöss good-bajs! Det är därför ingen vågar säga emot mig. Inte ens när jag skäller ut journalisterna, och vissa av mina chefer när jag som redigerare får texterna för sent.

Det kan ju i och för sig bero på att jag har helt rätt också.
För övrigt är min n-tangent fixad så nu kan jag börja blogga på riktigt utan ctrl+v.
Vilken befrielse.