klackspark - jag behövs överallt

Jag är sjuk. Hade det på känn redan igår när förkylningen smög sig på och det kändes som någon rispade med noga utvalda knivar i min hals. Trodde dock att kvällens feta cognac skulle lösa det hela. Pappa talar sig ju alltid så varm om hur det är den bästa medicinen, vad du än har för åkomma. Men tji fick jag. Vaknade idag och kände att nånting var fel när jag ställde mig upp och allting svartnade. Har feber och magen har förvandlats till en berg- och dalbana som skulle göra Balder till kärlekstunneln i jämförelse.

Kroppen säger väl ifrån efter allt jobb, men mår inte bättre av att någon säger: "hahaha, så går det".
Okänsliga människor, det är synd om mig. Jag är sällan sjuk, men som med alla killar så är jag sjukast i hela världen när jag väl är det. Då ligger brännskador, granatsplitter och alzeimers i lä.

Nu tänker jag fortsätta vältra mig i självömkan, och lyssna på Enya.
Det är ju inte rave, det är techno.

Idag gäller det. Om två timmar ska jag på möte på tidningen med redaktionen, tryckeriet, sidsättarna och VD Bengt. Alltså, jag förstår inte riktigt vad vi ska diskutera om jag ska vara ärlig? Det vi kommer fram till kommer ändå bara hålla i en vecka, om vi har tur. Det är lite som att säga åt ett litet barn att sköta sig om han/hon får en glass. Dom är som små ljus i fem minuter, sen när glassen är slut så brakar det lös igen. Jag funderar på att chocka lite, be om lite löneförhöjning och åka ut med huvudet före.

Bengt gillar inte mig något vidare. Av den enkla anledningen att jag är ung och bara borde göra som han säger och aldrig säga emot, aldrig ifrågasätta. Sen har möss-historien gjort att han kollar lite snett på mig. Jag hade och har ofta mössa på mig, och det här fick jag tydligen inte då jag satt och redigerade eftersom om någon kommer ger det en väldigt oansvarig bild av företaget. Ville egentligen upplysa honom om att vi faktiskt lever på 2000-talet, men sket i det då han dundrade att; "ser jag dig med mössa igen, så får du sparken!".

Sometimes in life you fell the fight is over..

Det är fredag, vilket väl egentligen borde vara skönt. Det är sällan man får se lycka så personifierad som när man ser industriarbetare stämpla ut en fredageftermiddag. Då världen är deras, då de får leva på riktigt i några dagar. Jag ska jobba hela helgen, men tänker begära ledigt imorgon då farsgubben fyller ett halvt sekel. Helt sjukt gammalt om man tänker efter. Är inne på min femtonde dag i rad och det komiska är väl att jag lovade mig själv semester en månad? Money talks..

Massa rabalder på jobbet nu också. Säger bara det, det är som en tickande bomb som snart kommer explodera. Alla går och smågnäller på varandra och hugger hit och dit. VD-Bengt ska ha möte på måndag dock. Då får vi alla vår dödsdom, då blir det en lång utstämpling som gäller (Alla bajsar i byxan av den mannen, och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Han är inte ens bra på sitt jobb, så mig övertygar han då inte med att bara höja rösten). Jag har alla viktiga chefer bakom mig, och de som inte har så mycket att säga till om bryr jag mig heller inte så mycket om.

Sen har jag ju, for a fact, smutsiga detaljer om vad som förssigår på jobbets datorer och med tidningens utrustning när folk tror att ingen ser på. Jag har tillräckligt med ammunition i mitt vapenbälte för att framställa totalt kaos. Jag tror det är det folk vet, att jag vet allt det där som är så himla förbjudet. Som skulle få chefen att skrika adjöss good-bajs! Det är därför ingen vågar säga emot mig. Inte ens när jag skäller ut journalisterna, och vissa av mina chefer när jag som redigerare får texterna för sent.

Det kan ju i och för sig bero på att jag har helt rätt också.
För övrigt är min n-tangent fixad så nu kan jag börja blogga på riktigt utan ctrl+v.
Vilken befrielse.